Vännerna återförenades efter 65 år
16 mars 2019, Lokaltidningen STO
En sökning på internet gjorde att Orvokki Parkinnen i Stenungsund kunder återförenas med Kaj Bremertz på Orust år 2008. Vid de tillfället var de över 70 år gamla och hade inte träffats sedan andra världskrigets slut. När Lokaltidningen hörde talas om mötet valde vi att arrangera ännu en träff och det resulterade i ett varmt och humoristiskt samtal mellan barndomsvännerna som nu båda är över 80 år.
Kaj Bremertz knackar på huset i östra Stenungsund där Orvokki Parkinnen bott tillsammans med sin man Eino Parkinnen sedan hösten 1964. Det var sex år senare, 1970, som Kaj flyttade till Orust – tyvärr var de gamla barndomsvännerna helt ovetande om närheten till varandra fram till 2008.
– Hej Vokki, säger Kaj glatt när hon öppnar dörren.
– Du kallar mig för Vokki och det gör du alldeles rätt i, svarar Orvokki som snart fyller 86 år.
Trots att Kaj inte hör så bra och Orvokki talar med låg stämma så börjar de direkt skämta med varandra och gå igenom tiderna som gått.
Från Finland till Sverige under kriget
– Tant Elsa serverade ofta grönsakssoppa, I Sverige kallar vi det för ängamat, men hon kallade det för änglamat. Jag gillade det aldrig, säger Kaj och ler.
– Och så bakade hon väldigt mycket, kommer du ihåg det? frågar Orvokki och tar en slurk ur sin kaffekopp där vi sitter och fikar i henne och Einos finrum.
Tant Elsa och farbror Ture tog emot de finländska krigsbarnen Orvokki och hennes bror Untamo år 1942. De bosatte sig på Blåhammarsgatan i Göteborg och granne med dem bodde Kaj och hans mamma.
– Jag minns att jag åkte till Sverige via Haparanda och att det var meningen att jag skulle stanna i Kiruna, men det tåget var försenat så då tyckte det jag skulle följa med neråt landet, berättar Orvokki och fortsätter:
– När vi kom till tågstationen i Göteborg var det mycket folk och tittade, vi hade lappar med vårt namn fastsydda på kläderna med våra namn. Då hittade Tant Elsa och farbror Ture oss där och så åkte vi taxi hem och fick sova i köket i en soffa. Jag kommer ihåg att följande dag så fick vi åka till butiken och köpa varsin ljusblå kappa. När vi väl kom hem hängde de upp de där kapporna så vi kunde titta på dem.
Var det en jobbig period?
– Nej jag tror det gick rätt så bra för oss. Hemma i Finland hade vi bott fem personer i samma rum. Pappa var i kriget och mamma hade hand om fyra barn. Vi åt mest bröd, det är mest det jag kommer ihåg, säger Orvokki.
Kaj umgicks främst med Orvokkis yngre bror under åren på Blåhammarsgatan, men ibland var Orvokki med. Under samtalet kommer det exempelvis fram att de två 80-åringarna pallade frukt tillsammans på det tidiga 40-talet.
– December 1945 reste jag och min bror tillbaka till Finland, till Jakobstad och efter det sågs jag och Kaj inte mer, berättar Orvokki.
Det var i Jakobstad som Orvokki mötte sin man Eino och de gifte sig i mitten av 50-talet. Under en Sverigesemester fick Eino ett erbjudande om arbete på Mo och Domsjös kemiska fabriker och av den anledningen flyttade familjen Parkinnen till STO-regionen. Kaj resa till samma region beror på att hans mor flyttade till Orust, när hon gick bort ärvde Kaj en del av gården och flyttade ut.
Hur återfick ni kontakten?
– Jag tycker det är roligt att fundera över barndomsvänner och så kommer jag ihåg namn ganska bra. En dag började jag tänka på Orvokki och när jag började leta på internet så visade det sig att det fanns en Orvokki som bodde i Stenungsund, vilket var ganska konstigt egentligen, du hade ju lika gärna kunnat bo i Norrland. Så då ringde jag upp, berättar Kaj,
Detta andra möte över några koppar kaffe når sitt slut, men de två barndomsvännerna säger att de får allt ta och ses igen snart.
– Och lägg på dig lite grann, säger Kaj innan vi tackar för oss.
Det är nog det starkaste intrycket från mötet mellan barndomsvännerna, de bådas skämtsamma och lite busiga attityd till tillvaron – kanske såddes fröt till attityden redan på Blåhammarsgatan för 75 år sedan.