Tio upplevelser
En födelsedag av fria fall – 2008
Dagen jag fyllde 21 befann jag mig med min ryggsäck i staden Taupo på New Zeelands nordö. Eftersom jag ännu inte lärt känna någon i staden fick jag fira min födelsedag på egen hand. Jag tog då mod till mig och bokade in bungyjump och fallskärmshopp för att testa dessa synnerligen udda påhitt – hopp från höga höjder utan anledning. Jag är till naturen rädd som en hare, men har också en välutvecklad förmåga till att stänga av hjärnverksamhet när faror hotar. Så jag genomförde de båda hoppen, men tyvärr memorerade mitt skräckslagna psyke inte det hela så väl. Fy farao.
Färd över frusen fjällfors – 2009
Att driva en skiduthyrning i Norge under vinterhalvåren hade många fördelar och den mest påtagliga var tillgången till daglig utförsåkning. Nu tio år senare är snowboard mitt weapon of choice, men 2009 var jag fortfarande kvar på skidorna.
Min kompis hade hört om ett vattenfall man kunde störta ner från, långt bort från de ordinarie backarna och vi bestämde oss för att försöka ta oss dit. Efter mycket om och men i meterdjup snö så stod vi vid på fallets frusna kant och tittade ner i det skimrande skogslandskapet under oss. Det var bara att ta ett djupt andetag och svischa ner.
Under skidorna hördes forsen brusa och i den trånga dal som följde fick man dansa en vild dans för att undvika de ofrusna partierna i forsen. Snöflingorna nästan svävade i luften och granarna glittrade av frost. Ett konstaterande var på sin plats: Min kompis och jag hade nått ett sagoland. Om en tomte sneglat upp bakom en snödriva hade jag bara nickat åt tomtens existens och tänkt att det är mer rimligt att det finns tomtar i det området än att det inte gör det.
Couchsurfing i Kairo – 2010
Den avslappnade sociala atmosfären med nya vänner i Egyptens cafékultur var en höjdpunkt i livet. Jag couchsurfade intensivt under den här perioden av mitt liv och hamnade via det sociala nätverket i en fattig del av Kairos koptiska kvarter. Där bodde jag i en ung taxichaufförs källare tillsammans med råttor och kackerlackor 500 meter från Nilen.
Att få uppleva tillvaron från han och hans vänners perspektiv var både lärorikt och fascinerande. Det kanske starkaste minnet var hur vi konstant vände på dygnet då de svala arabiska nätterna var att föredra framför de stekheta dagarna. Därmed tog skämten, backgammonpartierna och det turkiska kaffet aldrig riktigt slut på Nadis café som heller aldrig riktigt stängde.
Den transsibiriska järnvägen – 2012
Tillsammans med en grupp australiensare reste jag den transsibiriska järnvägen under vintern 2012. Från Moskva tog det drygt en vecka för tåget att tuffa fram till Beijing.
På ryskt territorium gick resan under grå himmel, förbi lövlösa skogar och över tusen och åter tusen fält. Då och då passerade vi små industrisamhällen byggda av trä, cement och plåt – samhällen vars existens frusit till is. Stämningen tinade något i Mongoliet även om det fortfarande låg ett lager frost över Gobiöknens sanddyner där kameler och vildhästar lufsade fram bredvid tågrälsen.
Väl framme i Kina efter 10 000 observerade kilometer i tåg var det svårt att släppa tanken på hur stor vår värld de facto är
Tre indonesiska vulkaner – 2013
Vulkaner är något av det häftigaste jag vet. På en resa genom Indonesien besökte jag tre vulkanområden och det samlade intrycket satte sig djupt. På Sumatras sydöstra spets hoppade jag på en fiskebåt som tre timmar senare satte mig i land på Krakatuas strand, denna vulkan fick år 1883 ett utbrott som hördes 500 mil bort och skapade på 45 meter höga tsunamis. Där bland brända träd och rykande vulkansten fick man en del att fundera över. Vulkanen finns inte längre kvar i det tillstånd jag såg den i 2013 eftersom en ny eruption i slutet av 2018 halverade dess storlek.
Jag fick även en tankeställare längre österut. På Java klättrade jag upp på ett berg vid Bromo Tengger-massivet, 2000 meter över havet, en tidig morgon i mars.
Tenggerkratern hundra meter nedanför mig och dess omgivande bergstoppar var klockan sex ett rike ovan molnen. Alla nyanser av färgen blå fanns representerade och mellan solstrålar och morgondis växte bergstoppar upp som öar i ett hav av moln. I nationalparken under mig dansade ett vitt tunt dis som älvor över lavasanden och i landskapets mitt puffade Gunung Bromo upp vulkanrök som i soluppgångens sken blev till guldstoft. Poetiskt värre!
Den vildaste vulkanen var nog ändå Ijen som jag besökte en tid senare. När jag stod vid kraterns kant i natten och kikade ner i mörkret såg jag inte mycket, men en ljuskälla var tydlig. Långt där nere flammade en blå eld.
Under vandringen ner till Ijens bottenplan var det svårt att urskilja både avstånd och miljö, jag hade fullt upp med att gömma mig bakom stenbumlingar från all svavelrök som virvlade fram. När jag till slut nådde kraterns bottenplan noterade jag en en brinnande svavelbäck flyta fram bredvid mig och under mina fötter gick den tunna marken i kras – och som om inte detta vore nog bredde sig en mörklagd rosa sjö ut sig framför mig; en sjö av syra. Jag promenderade runt i detta inferno tills dagen ljusnade och de blåa flammorna och den brinnande bäcken dog ut i genomskinlighet.
Snorkling med jättesköldpaddor – 2013
North Shore på ön Oahu i delstaten Hawaii i USA är berömt för sina stora vågor och färgsprakande korallrev. Ute vid ett sådant rev snorklade jag på fyra jättesköldpaddor. Sköldpaddorna där nere under ytan ägde ett imponerande lugn och brydde sig varken om mig eller det faktum att de konstant spolades som spratteldockor mot korallrevet de mumsade alger från. De var fullt upptagna med njuta av algerna i fråga. När jag var som mest uppspelt och förväntade mig att även krabban Sebastian skulle komma in på den färgglada havsbottnen och spela musik, så spolade en kraftig våg bort både mig och sköldpaddorna.
Roadtrip mellan Los Angeles och New Orleans – 2013
Jag träffade Rick under en vild fest utanför Angkors tempel i Kambodja. Eftersom jag hade planer på att så småningom ta mig till Kalifornien där han bodde frågade jag om jag kunde få sova på hans soffa om ett par månader. Det skulle jag absolut få.
När jag landade i Los Angeles så visade det sig att Rick sagt upp sin lägenhet och istället hyrt en gammal skoda, han skulle ut på en roadtrip från Stilla havskusten till Mississippis delta. Jag blev erbjuden att haka på och det var bara att tacka ja. Resan gick till San Francisco, Yosemite valley, Las Vegas och Arizona. En tidig morgon är det jag som kör Skodan och får bromsa in eftersom landskapet och världen försvinner ner för en kant. Vi hade hunnit fram till Grand Canyon några minuter innan solen började lysa upp avgrunden.
Bohuslänsk svensexa 2015
Jag mötte min fru på ett vandrarhem i Chicago hösten 2013. Vi hade bara tre dagar på oss att lära känna varandra innan jag skulle resa vidare till en festival i Ungern och hon till till studier i Mexiko, men dagarna räckte för att det skulle börja slå gnistor. Gnistorna avtog inte så jag friade till henne i ett rum på Hotel Sevilla i Mexico City ett år senare. Därifrån var det bara börja planera ett bröllop som från början skulle vara litet och behändigt, men som som växte till ett tidskrävande projekt. Någon svensexa hade jag inte överhuvudtaget hunnit fundera över när jag somnade på en väns soffa i Göteborg.
Jag väcktes upp tidigt av mustachprydda män, mina närmaste vänner, som krävde att att jag skulle koka bönor till dem iförd sombrero och poncho. Nästa uppdrag var att få folk på gatan att köpa ut kaktusar till mig från blomsterbutiker i stadsdelen Linné, detta pågick för övrigt mitt under halvmaran Göteborgs-varvet. Efter hot om att även jag skulle springa varvet i min poncho blev jag istället skeppad till min barndoms skogar på landsbygden norr om stan. Där ovanför sjön Skotte Mosse i gott väder och sällskap mådde jag överdrivet bra. När jag någon månad senare berättade om svensexan för en mexikan på giftasstigen så tittade han storögt på mig – Poncho i skogen? Han hade kidnappats i privatplan till lyxhotel på Kuba i tre alkoholdränkta dagar, min billiga maskerad-svensexa förstod han sig inte alls på. Jag känner mig ändå nöjd.
Bröllop på mexikansk djungelstrand – 2015
Bröllopet, som blev större än vi tänkt oss, utspelade sig i den minimala djungelbyn Montepio vid södra mexikanska golfen där mina svärföräldrar har byggt om familjens sommarställe till ett hotell.
Dagen innan bröllopet öste regnet ner och de inhyrda tälten visade sig ha mer hål än vi räknade med eller kunde räkna till. Som tur var grävde min svärfar ner machetes och andra verktyg framför statyer av mexikanska regngudar han ställt ut i trädgården, det skulle göra susen menade han. Det gjorde det, platsen där bröllopet hölls tog inte emot en droppe regn trots att det blixtrade och stormade åt precis alla andra håll.
20 tillresta svenska gäster kom till festlokalerna prick klockan 17:00 då bröllopet skulle starta enligt inbjudan, 17:30 dök den första mexikanen upp. 18:00 kom bruden. Liten tagen blev jag allt, inte minst över att hon tackade ja – Sedan festade mexikanerna och svenskarna natten lång och då var det inte längre någon större skillnad mellan folken. Glädjen sprudlade. Jag minns speciellt ett tillfälle runt midnatt då jag noterade att alla ställt sig i en ring runt dansgolvet och hejade på några ambitiösa dansare i mitten. Mina tre stupfulla syskon.
Min dotters födsel – 2016
Denna födsel är knappast unik, men det är hur som helst en gamechanger i allas föräldrars liv att se ett nytt liv öppna sina ögon – liv med en speciell koppling till en själv.
En septemberkväll vid Östra sjukhuset såg jag hur min fru förvandlades till något övermänskligt när de biologiska krafterna slog till och så födde hon vår dotter, min lilla favorit av människor – även om jag vet att man inte ska favorisera. Tacksamhet och kärlek är kodorden för mitt välbefinnande idag.
